Tankar...

Det spelar ingen roll att den här världen inte ser mig.

Jag ger upp allt för att andas samma luft som du tills den dag jag dör.

Ord kan inte beskriva hur jag känner.

Min värld är upp och ner.

Det dags att vakna upp!!!

Ingen kan älska någon som jag älskar dig!!

Saknar dig när du inte är här.

Kärleken till dig är starkare än någonsin!


Saknaden är stor, efter den tid som en gång var. Men det är dags för mig att förstå, jag, du, vi, dom är inte samma som förr. Rädslan att "växa upp" har alltid funnits hos mig, men det är väl dags nu kanske att inse att jag faktiskt är 36! Jag är väl vad man kallar vuxen, eller?? När blir man vuxen? Vem bestämmer det? Jag är samma känsliga tjej som jag var som tonåring. Mitt humör pendlar från högsta topp till djupaste dal på en hundradels sekund. Jag tar det väldigt hårt när jag blir behandlat med orättvisa, men blir barnsligt glad om någon behandlar mig väl. Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir "stor".
Alla dessa förbannade tårar!! Räcker att jag får en liten stund ensam så kommer tårarna :( Men varför?!?! Är jag så rädd för att vara ensam? Vad hände med tjejen som alltid hade vänner omkring sig? Som alltid var glad? När exakt försvann hon? Och vad gjorde att hon stack och att denna trista TANT kom hit istället?

Kom på nu att jag har glömt bort att äta idag!! Hmm, tur mannen har vart och handlat nu och kommer hem med mat så jag kan äta lite då ;)

P & K Sandra