Trodde ja ja...

Hade verkligen hoppats på att jag skulle få skriva ett enda positivt inlägg, man nej då.

Jag är så himla trött på att alltid vara arg, ledsen, besviken, irriterad osv
I vissa fall undrar jag om det är mej det är fel på.. Men i andra vet jag att så inte är fallet, det är fler än jag som reagerar. Jag har sagt ifrån, men vad hände då? Tre av mina närmast anhöriga hör inte av sig alls längre. Jag orkar inte höra på all jävla skit längre, jag är ingen klagomur! Och personen ni gnäller över är den jag kan luta mig mot i alla väder och jag finns alltid här för honom. Vad ni än säger, tycker och tänker!! Jag hävdar att han är vuxen och han får fatta sina egna beslut. Så länga han mår bra så stöttar jag honom, men skulle jag märka att han inte mår bra DÅ säger jag ifrån inte innan. Men alla andra målar FAN PÅ VÄGGEN!! Ni vet inte hur han mådde när han ringde mej en kväll för några månader sen, ni vet inte hur orolig jag var för att han skulle försvinna ur mitt liv för alltid. Och mina vänner jag tror det var väldigt nära!! Låt nu honom vara, han är LYCKLIG nu och då är jag oxå lycklig!!

Ja lycklig för någon annans skull kan man ju vara... Men att verkligen känna sig glad och tillfreds, det är inte så lätt va?? Jag är inte det längre :( Jag är bara arg, ledsen, besviken osv.... Hela tiden... Hur mycket ska man orka? Mitt liv är just nu skit jobbigt och jag vet jag skulle kunna ringa personen som jag nämner ovan, men just nu mår han bra och jag vill att det ska fortsätta vara så. Jag får stå ut, bita ihop... IGEN!!!
Jag försöker få dej att förstå, jag försöker verkligen prata med dej. HÖR DU INTE DET!! Nej det gör du inte, eller så skiter du i det helt enkelt. Det är så fruktansvärt många gånger jag försökt få dej att förstå, men ack nej du lyssnar inte!! Enda gången jag verkligen känt att du lyssnat var när jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag bröt ihop och började gråta och berättade allt! Ja visst, DÅ lyssnade du, men tog du det till dej? Kommer du ihåg vad det var jag sa? Ändrade det sej efter där? Jo då i nån vecka eller så, men sen var allt som vanligt igen.

Jag känner mig ful, fet, äcklig och fruktansvärt värdelös! Tänk om någon kunde älska mej så som jag älskar dej!! Jag vill verkligen känna mig älskad!! FAN!!! Dessa jävla tårar!! Nu ser jag inte vad jag skriver längre!! Jag vet inte om någon av dom jag skriver om läser min blogg, så what?? Ingen lyssnar ju ändå.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, väcka min underbara son och sen är det dax för att åka till jobbet. Ska träffa men chef idag för ett medarbetarsamtal. Kommer jag våga ta upp allt det jag går och bär inom mej som gäller jobbet?? Kanske..

Min dag började redan 4:30 då jag vaknade och inte kunde somna om. Hoppas ni får en bra dag!!

Sandra